Arrrggghhh!!!

Vad har boken Never Let Me Go av Kazuo Ishiguro gemensamt med A Confederacy of Dunces av John Kenndy Toole? Inte så värst mycket egentligen, förutom en enda sak: de får människor att bli arga. Jag har vid det här laget hört många som har blivit riktigt arga på Kathy och hennes vänner på Hailsham (Never Let Me Go) för att de passivt accepterar sitt öde som organdonatorer utan rätt att råda över sin kropp och sitt liv. Och jag har hört ungefär lika många som säger att den där Ignatius J. Reilly (A Confederacy of Dunces) måste man bara bli tokig på, så respektlöst galet som han beter sig. Med andra ord så har dessa två böcker inte ens det gemensamt att man blir arg på dem av samma anledning. Man blir bara arg på dem. Man, alltså. Dock inte jag.

Den ena av dessa engagerade mig oerhört mycket. Jag sträckläste den förstnämnda närmast med andan i halsen. Och den andra tog jag mig igenom endast med idogt kämpande, för att jag helt enkelt ville ha läst den och bilda mig min egen åsikt. Men ingen av dem gjorde mig arg. Inte det minsta.

Däremot har det hänt att det har trillat en tår under läsningen av vissa böcker. I slutet av Cormac McCarthys The Road är svårt att inte gråta en liten skvätt. För att inte tala om någonstans mitt i Siri Hustvedts What I Loved. Där blev jag tvungen att lägga bort boken ett litet tag eftersom jag ändå inte såg någonting. Sedan fick jag torka tårar och putsa glasögon och därefter ägna mig åt en liten stunds djupandning innan jag igen kunde fortsätta läsa.

Men alltså arg, det vill sig liksom inte. Vad är det jag inte har fattat? Vad är det jag inte har läst? Finns det böcker som gör er arga? Och finns det någon mer bok jag skulle kunna försöka läsa för att se om även jag kan bli arg på en bok?

För jag vill också uppleva den där slänga boken i väggen-känslan. Och då menar jag inte böcker som är så dåliga och tråkiga att man vill slänga bort dem. Såna finns det ju drivor av, och det behöver jag inte alls någon hjälp för att hitta. Utan jag menar böcker som man engageras av och samtidigt blir arg på. Kom igen nu! Stånga mig, sparka mig, stampa på mig! Gör någonting!

Andra bloggar om: litteratur, böcker

Behärskningssvårigheter

Så här långt i år har jag redan lyckats köpa nio böcker på nätbokhandeln, fjorton stycken second-hand och så har jag dessutom vunnit en bok. Borde räcka ett tag, egentligen. Men inte lyckas man behärska sig för det. I går skulle jag bara… egentligen bara köpa Peter Høegs senaste i svensk utgåva. Men ni vet ju hur det är med det där, det blev ett par extra.

Förklaringen till varför jag skulle köpa Peter Høegs senaste på svenska, en bok som jag redan har läst på danska och dessutom inte gillat något vidare, ska jag återkomma till. I den här posten tänkte jag bara dela med mig av skuldbördan till er som ser till att en stackare ständigt känner ett omättligt behov av att få ta del av alla dessa läsupplevelser ni pratar så varmt om. Så här blev beställningslistan:

Jose Saramago – Baltasar & Blimunda
Martin Amis – The War Against Cliché
Kurt Vonnegut – A Man Without a Country
Elfriede Jelinek – The Piano Teacher
Torgny Lindgren – Ormens väg på hälleberget
Peter Høeg – Den tysta flickan

Jag säger som Jim Carey i The Mask: Somebody stop me!

Andra bloggar om: litteratur, böcker

Toaletten hungrig

Återigen har jag fått tillfälle att fundera på kopplingen mellan män, läsning och toaletter. Jag har varit inne på temat tidigare, och nu har jag hittat ytterligare stöd för denna min teori; det är något speciellt med den här kombinationen.

Eftersom jag för kort tid sedan kom över boken Toaletten hungrig, fick jag lust utsätta teorin för ytterligare ett test. Toaletten hungrig är en bok för de allra minsta, de där kreativa små liven som tycker det är kul med allt som säger plopp och därmed gärna matar toaletten med saker som inte är särskilt nyttigt för dens matsmältning såsom t.ex. nappar, bananer och dockor. Läser man Toaletten hungrig är syftet att man efter läsandet ska ha förvärvat kunskaper i precis vilka födoämnen det är toaletten vill ha när den är hungrig (utan att jag här ska fortsätta gå i detaljer om just detta).

I syftet att utvärdera denna bok anlitade jag, eftersom jag av uppenbara skäl är diskvalificerad från att uttala mig om denna boks kvaliteter ur ett manligt perspektiv, en manlig gästrecensent. Visserligen är recensenten jag fick tag på relativt överkvalificerad i och med att han är åtta år och knappt ens längre minns den åldern då bokens grundläggande frågeställning kunde uppfattas som diskutabel. Men i och med detta kan ju frågan anses som ytterligare bevisat i och med att min gästrecensent visade sig uppskatta detta litterära verk mycket. Berättarstilen följer mönstret ”Stoppa dockan? Nej, bläh, tycker toaletten.” Såväl underhållande som av stort bildningsvärde, tyckte min gästrecensent, och menar att boken har potential att bli en klassiker.

Alltså visade sig min teori få stöd även denna gång. Det är något speciellt med karlar, läsning och toaletter.

Ett annat perspektiv på ämnet litteratur och toaletter hittar ni i en liten text om den såkallade nödläsningen.

Andra bloggar om: litteratur, böcker

Vi har alla vårt att kämpa med

En stackars litteraturbloggare på The Guardian sliter just nu sitt hår över att han inte kan förmå sig gilla Philip Roths böcker. Han har uppenbarligen lidit sig igenom fem stycken av dem, och just för tillfället går han i djupa funderingar över om han ska ge även American Pastoral en chans eller om han ska lägga ner hela projektet. Han är i alla fall ihärdig, det ska han ha, om han än har dålig smak. Och fasligt fascinerande är det dessutom att få höra om läsupplevelser som är rakt motsatta av ens egna.

Själv har jag det också så ibland, svårt att släppa att det är vissa författare eller böcker jag bara inte fattar grejen med. Dock har jag det inte så med Roth, som den uppmärksamme läsaren av den här bloggen nog har fått med sig vid det här laget.

Andra bloggar om: litteratur, böcker

On Chesil Beach

Efter att ha läst Saturday och Enduring Love trodde jag mig ha hittat en ny favoritförfattare i Ian McEwan. Men sedan blev jag mindre positiv, för Amsterdam var inte alls i samma klass, och Atonement som jag läste därefter, tycktes mala på i oändlighet och lyckades aldrig leva upp till den förväntan som den hela tiden försökte skapa. Så när jag nyss tog för mig On Chesil Beach var det med en känsla av att den skulle bli make or break för mitt fortsatta läsande av McEwan.

Berättelsen i On Chesil Beach rör sig kring det unga paret Edward och Florence och tar sin början när de ska till att inta en måltid på sitt hotell efter att tidigare samma dag sommaren 1962 ha blivit vigda till man och hustru. Men för Edward och Florence återstår fortfarande dagens största händelse som de båda tillägger stor betydelse. Att deras tankar och känslor inför detta i väldigt liten grad överensstämmer är det bara läsaren som får veta.

En bra bit ut i boken kändes det som att det sjöng på sista versen med mig och Ian. Den färg- och konturlösa miljön och stranden i närheten beskrevs ner i minsta ointressanta detalj utan att lyckas engagera mig varken positivt eller negativt, och skildrandet av parets intima närmanden likaså. Kanske är det något med det dubbla perspektivet som gör det omöjligt att åstadkomma någon sorts stämning alls.

Men så småningom får vi veta mer om åren som har lett fram till den stora dagen, och återblickarna på deras respektive bakgrund, i synnerhet Edwards uppväxtvillkor, gör att mitt intresse stiger. Dåtid och nutid börjar vävas ihop riktigt fint, och Edwards och Florences olika personligheter framstår tydligt i alla sina nyanser. On Chesil Beach är en nedtonad men ändå mycket tydlig illustration av att det vi människor tycker oss se i varandra ibland bara är vår egen bild av vad vi vill att den andra ska vara.

Andra bloggar om: litteratur, böcker, ian mcewan

Manhattan i min postlåda

Tillåt mig redovisa dagens post:

Den norske författaren Torgrim Eggens senaste bok Manhattan - Historier om New York som jag lyckades vinna i en litterär quiz strax innan jul.

Så får vi se då, om jag lyckas läsa kapitlen i snygg och prydlig ordning, eller om jag kastar mig direkt på avsnittet Jew York, där referenserna till Philip Roth finns.

Andra bloggar om: litteratur, böcker

Virtuell verklighet

I den framtida värld som beskrivs i The Veld, den första novellen i Ray Bradburys The Illustrated Man, är husen intelligenta. I familjen Hadleys hus är till exempel barnrummet utrustat med en anläggning som gör att rummet kan omvandlas till olika främmande miljöer, och barnen Wendy och Peter är särskilt förtjusta i den naturtrogna och till tider även hotfulla savannen.

The Illustrated Man är skriven i 1952, men man kan konstatera att Ray Bradbury måste ha haft en rätt välfungerande framtidskikare, för nu, drygt femtio år senare, sitter vi ju här med våra högst livaktiga spelvärldar och väggtäckande projektordukar. Ja, det finns nog även barn av idag som gärna skulle kasta sina föräldrar till dataspelslejonen när tjatet om att ägna sig åt aktiviteter i den verkliga världen blir för mycket.

Andra bloggar om: litteratur, böcker

Jag öppnar The Door

...av Magda Szabó:

I seldom dream. When I do, I wake with a start, bathed in sweat. Then I lie back, waiting for my frantic heart to slow, and reflect on the overwhelming power of night's spell. As a child and young woman, I had no dreams, either good or bad, but in old age I am confronted repeatedly with horrors from my past, all the more dismaying because compressed and compacted, and more terrible than anything I have lived through. In fact nothing has ever happened to me of the kind that now drags me screaming from my sleep.

Bilden är tagen på Norra Begravningsplatsen i Stockholm

Andra bloggar om: litteratur, böcker

Kazuo Ishiguro

Jag upptäckte Kazuo Ishiguro när jag läste Never Let Me Go för ett par år sedan. En oerhört nertonad men samtidigt fruktansvärt fängslande framtidsvision om människan som hjärntvättad organdonator.

Genast därefter köpte jag Ishiguros mest kända, The Remains of the Day. Också detta var en mycket nertonad historia, men något mindre dramatisk, och med sina målande beskrivningar av engelska landskap och stillsamma funderingar över livsval och lojaliteter från en engelsk butler var den förstås mitt i prick för en person som mig med anglofila böjelser.

Mer Ishiguro blev det sedan, An Artist of the Floating World utspelade sig i Japan och handlade om en äldre konstnär som reflekterar över sitt liv. Trevlig, men inte lika fängslande som de två förra.

Därefter kom den stora överraskningen. The Unconsoled var en historia på mer än femhundra sidor som inte verkade handla om någonting. Huvudpersonen var konsertpianist och rest till en stad der han skulle uppträda, men därefter var allt bara förvirring. Absolut inget vettigt verkade hända, och vad som var dröm, inbillning eller verklighet kunde man bara gissa sig till. Men av någon märklig anledning så sitter stämningen i den här boken fortfarande kvar i mig som ett minne av något intressant, och det var väl i sig också en överraskning.

Nu har jag nyligen läst Ishiguros When We Were Orphans och den kan enkelt beskrivas som en blandning mellan de fyra jag har nämnt här ovan. Den har såväl asiatiska som engelska miljöer, vissa delar av berättelsen kan verka drömlika samtidigt som den är spännande idet den rör sig kring berättarens efterforskning av sina försvunna föräldrar.

Hur han nu än skriver tycker jag mycket om Ishiguro. I en diskussion om vem som är den största författaren i Storbritannien idag på The Guardian för en tid sedan sa någon följande om Ishiguro:

The man is major! I would probably read his version of the phone book.

Jag tar gärna ett ex av den där telefonkatalogen också.

Andra bloggar om: litteratur, böcker, kazuo ishiguro

Reilly-rapport (III)

The Confederacy of Dunces tog upp sig lite på slutet. De sista tjugo sidorna var det faktiskt rätt spännande att se hur det skulle gå för Ignatius, men jag tyckte ändå det var trevligt att inte slutet serverades som en snyggt hopknuten säck.

Totalt sett var det här en bok som föll in under kategorin ”roligare att ha läst än att läsa”, för nu har jag i alla fall fått stillat min nyfikenhet, och det är alltid något.

Tidigare Reilly-rapporter: (I) och (II).

Andra bloggar om: litteratur, böcker

Sjuk-gruk

Just idag får ni hålla tillgodo med ett litet gruk på danska:

Jeg er så forkølet, forpint og besværet,
og det er så synd og så trist,
og jeg er så syg, som ingen har været –
siden jeg var det sidst.

Og jeg ligger i sengen og tænker kun på,
at jeg har det så vederstyggeligt,
og er så elendig og mishandlet, åh!
Og det er i grunden så hyggeligt.

- Piet Hein

Snurrigt

Tacka vet jag hederliga gamla, rätlinjiga, fyrkantliga, PÅLITLIGA bokhyllor.

Andra bloggar om: litteratur, böcker

Reilly-rapport (II)

(Har läst till sidan 150 av 338 i The Confederay of Dunces)

Även om Ignatius inte har vare sig någon tilltalande personlighet eller fysisk uppenbarelse, så tyckte jag i alla fall att han och hans gamla mamma var rätt roliga när jag började göra deras bekantskap. Men nu vet jag inte längre. Han fortsätter liksom bara i samma stil, och det känns som att jag vet vilken knäppis han är vid det här laget. Det hela är lite för slapstickartat. Ibland blir man uppiggad av någon skön liten felformulering som ”Ivory League” och ”arthuritis” (ett oemotståndligt behov att dra svärd ur stenar?), men i längden är inte dessa märkliga existensers förvirrade förehavanden och funderingsförsök särskilt roliga.

Men berättaren verkar inte tröttna, babblar på av hjärtats lust, och jag misstänker att det kommer fortsätta så här. Jag börjar få en viss association till Thomas Pynchons Vineland som jag läste för ett tag sedan. Här duckar jag för slag från eventuella Pynchon-fans och skyndar mig att tillägga att Pynchon är smartare och har större perspektiv.

Förresten, vad tror ni om den här teorin: John Kennedy Toole dog inte i alla fall. Han iscensatte bara sin egen död, och återuppstod som Thomas Pynchon. Det är därför Pynchon inte visar sig offentligt.

Andra bloggar om: litteratur, böcker

Ytterligare några böcker rikare

Det visar sig vara en fullkomlig omöjlighet att besöka secondhandbutiken i syfte att donera avlagda grejer utan att komma hem med en trave böcker. Dagens antal blev 14 och totalsumman 145 kronor.

Höjdarfynden var de här två:

Vad lycklig man blir när man hittar böcker man ändå hade tänkt köpa i gamla Penguin-utgåvor för en femma!

Andra bloggar om: litteratur, böcker

Waiting for Godot

Jag hade ett svagt minne av att ha sett den här pjäsen på tv när jag var liten. Äntligen har jag kommit mig för att läsa den. Var det verkligen inte mer än två skruttiga typer som satt under ett träd och väntade på Godot som aldrig kom? Nej, det var det inte. Och jo, det var det verkligen.

E: In the meantime let us try and converse calmly, since we are incapable of keeping silent.
V: You’re right, we’re inexhaustible.
E: It’s so we won’t think.
V: We have that excuse.
E: It’s so we won’t hear.
V: We have our reasons.
E: All the dead voices.
V: They make a noise like wings.
E: Like leaves.
V: Like sand.
E: Like leaves.

Härliga lirare, Estragon och Vladimir. Fast troligen kommer de ännu mer till sin rätt på en scen än mellan två pärmar.

Andra bloggar om: litteratur, böcker, samuel beckett, godot

Sida vid sida

Juxtaposed:religion - världens viktigaste religiösa texter samlade i full jämställdhet på en hylla.

Andra bloggar om: litteratur

Reilly-rapport (I)

Jag har påbörjat läsningen av John Kennedy Tooles A Confederacy of Dunces, en bok jag har hört hur mycket som helst om och äntligen kommit igång med att läsa. Det mesta jag har hört är positivt, den skulle vara fasligt rolig, var det många som sa. Men det har också funnits de som har berättat att de retade sig på bokens något egensinniga huvudperson, Ignatius J. Reilly. Ja, jag har såväl blivit varnad för att jag skulle kunna komma att bli riktigt arg av att engagera mig i den här personens bravader.

Nu har jag alltså kommit en liten bit på väg, jag är på sidan 56 av 338, och kan avlägga min första Reilly-rapport: ett fniss, fyra skratt och ett usch. Inga grrr hittills.

Jag lovar att återkomma om hur mitt förhållande med Ignatius utvecklar sig.

Andra bloggar om: litteratur, böcker

Dagens långnäsa

Murakami, Murakami, Murakami. Överallt hör man talas om Murakami. Så man blir ju lite nyfiken. Kanske man skulle läsa något av honom, tänker man. Men vilken ska man välja? Tja, bland titlarna lockar ju Kafka on the Shore lite extra. Kanske intressanta kopplingar till gamle Franz, får man för sig.

Så gissa om jag fick en känsla av långnäsa när jag läser om boken och upptäcker att den här Kafkan är en cool femtonårig kille som endast har lånat namn av den gode Franz…

Hur som helst, eftersom det verkar som att ungefär alla utom jag har läst Murakami kan jag ju passa på att fråga om ni skulle rekommendera honom, och säg i så fall gärna ett par ord om varför.

Andra bloggar om: litteratur, böcker, murakami

Välformulerat av Susan Sontag

Susan Sontag som, om hon hade levat, skulle ha fyllt 75 år idag, har skrivit följande om litteraturens betydelse:


Tillgången till litteratur, till världslitteratur, gör att man undslipper den nationella inbilskhetens fängelse, det kälkborgerliga. Litteraturen är passersedeln som ger inträde till ett rikare liv i frihetens värld.

Andra bloggar om: litteratur

Poetisk skärmsläckare

Jag är något så fruktansvärt obildad uti poesi och lyrik, men har nu fått ett tips från Tekoppen som kan råda bot på den här situationen. En poesi-skärmsläckare! Och jag kan lova att det är oerhört mycket trevligare att se poetiska citat mjukt tona fram över skärmen än dessa fula flygande fönster.

Här kan du ladda ner skärmsläckaren med klassisk svensk poesi. Eller så kan du göra som jag, och välja anglofilversionen.

Fast risken är att det blir som i den här snutten jag nyss såg av Robert Browning:

He gazed and gazed and gazed and gazed,
Amazed, amazed, amazed, amazed.

Andra bloggar om: litteratur, poesi

Du ska inte tro...

Ända sedan jag flyttade till Sverige för en herrans massa år sedan har jag förundrats över hur ofta man hör svenskar säga att jantelagen är så typisk för Sverige. Då har ni inte varit i Norge, brukar jag tänka för mig själv.

Alla känner jantelagen, men har man läst boken? Efter att ha läst Per Pettersons Månen over Porten där han talade en del om den dansk-norske författaren Aksel Sandemose, tyckte jag att det var dags att ta fram En flyktning krysser sitt spor – fortellingen om en morders barndom från bokhyllan och äntligen läsa den.

En flyktning krysser sitt spor är ingen roman i klassisk bemärkelse, den är mer som en samling anteckningar, tankar och återblickar på delar av huvudpersonen Espen Arnakkes liv. Han säger även själv ”Men dette er ingen roman, og kommer det en komposisjon ut av det, har jeg ikke hatt bud efter den. Det er et verktøy i min hånd for å fullføre mitt eget kosmos. Etterhvert som jeg forteller, ser jeg dypere ned i meg selv...”

Och inte har det blivit någon komposition utav det heller, enligt min åsikt. Den mörka historia han berättar ger inte mig någon helgjuten och engagerande läsupplevelse. Men rätt ofta glimtar det ändå till rätt ordentligt, för Sandemoses insikter och klokskap skiner i mörkret och han skildrar jantelägskänslan på ett sätt som ibland får mig att rysa.

Andra bloggar om: litteratur, böcker, jantelagen

Skriften på dörren

Har ni sett en sån vacker hissdörr!

Tittar ni närmare på siluettbilderna nedan, och klurar ut vilken bok det här är hämtat ifrån, så vet ni även vilken del av Sverige jag har besökt i helgen.

Andra bloggar om: litteratur, böcker

En bok, ett citat - American Pastoral

Boken har jag bloggat om tidigare. Men (minst) ett citat måste vi ju också ha med. En lång och underbar mening som kastar fullständigt solklart ljus över anledningen till människors olika verklighetsuppfattningar:

And since we don't just forget things because they don't matter but also forget things because they matter too much – because each of us remembers and forgets in a pattern whose labyrinthine windings are an identification mark no less distinctive than a fingerprint – it's no wonder that the shards of reality one person will cherish as a biography can seem to someone else who, say, happened to have eaten some ten thousand dinners at the very same kitchen table, to be a willful excursion into mythomania.

Det kanske bara är jag, men såna formuleringar ger mig ståpäls.

Andra bloggar om: litteratur, böcker

ÅrsBOKslut 2007

Så här års skulle man egentligen behöva ägna sig åt bokslutsarbete i sin firma, men eftersom ekonomi tillhör de tråkiga sidorna av livet och litteratur de roliga så tror jag att jag ägnar mig åt ett litterärt bokslut först.

Mina kvartalsvisa läsrapporter har serverats tidigare, så för mitt eget höga nöjes skulle ska jag nu omvandla det hela till siffror, och göra upp en liten statusrapport om hur det egentligen såg ut med läsandet under 2007.

Totalt läst: 62 böcker
Varav 58 skönlitterära böcker, så den fortsatta statistiken är baserat på dessa

Lästa på språken:
Engelska – 40
Norska – 8
Svenska – 7
Danska – 3

Författarens nationalitet:
USA – 17
England – 10
Norge – 9
Sverige – 4
Danmark – 4
Sydafrika – 3

Samt en bok var av författare från:
Frankrike, Skottland, Tjeckoslovakien, Italien, Columbia, Canada, Island, Rumänien, Polen/USA och Ryssland/USA.

Manlig/kvinnlig författare:
Manliga författare – 45
Kvinna författare – 12
Samling av kortare texter av båda kön – 1

Böcker av nobelprisförfattare: 7

Riktiga bokslut brukar väl också vara utrustade med en liten avslutande bokslutskommentar:
Året har visat en relativt stor övervikt av manligt angloamerikanskt. Enligt prognosen kommer inte 2008 visa på dramatiskt förändrade siffror vad gäller fördelning, men här finns det osäkerhetsfaktorer som skulle kunna påverka resultatet, osäkert i hur stor grad. Omfattningen är i nuläget svårprognostiserad.

(Vad ska jag nu hitta på för att slippa ta tag i det där tråkiga ekonomiska bokslutet…?)

Andra bloggar om: litteratur, böcker

Ibsen var ett j**la geni!

Ursäkta språket, men jag var och såg Ibsens Ett dockhem på Dramaten i går. När jag gick därifrån var jag nästan stressad, det var jobbigt bra. Regissören Sofia Jupither säger "…jag vill att alla rollfigurer ska vara komplexa. Jag vill se människan bakom alla människorna, inte bara bakom Nora." Och det har hon verkligen lyckats med.

En längre och mer välformulerad beskrivning av uppsättningen kan ni läsa hos Jenny på Kulturdelen.

Och vad jag tycker om den norska f.d. politikern som ville skriva om slutet på Ett dockhem så att Nora skulle stanna "för barnens skull" kan ni läsa här.

Andra bloggar om: teater, henrik ibsen, ett dockhem

Äckligt

Gud är död,
Nietzsche är död,
och jag känner mig inte heller särskilt frisk.

Det kommer över mig en äcklig känsla av yrsel och overklighet ibland.Vet inte om det började innan eller efter att jag läste Jean-Paul Sartres Nausea här nyligen, men jag misstänker den starkt för att vara en bidragande orsak.

Titta bara på omslagsbilden! Salvador Dalis vingliga och surrealistiska The Triangular Hour. Min stackars hjärna kan ju inte undgå att försöka förhålla sig till dessa förvirrande synintryck varje gång mina ögon faller på omslaget.

Och öppnar man boken och börjar läsa går innehållet i den här stilen: There is something new, for example, about my hands, a certain way of picking up my pipe or my fork. Or else it is the fork which now has a certain way of getting itself picked up, I don’t know. Ibland. Och ibland består den av fullkomligt alldagliga beskrivningar.

Och ibland känner jag mig helt okej.


Omslaget finns med i boken om Penguin-omslagen.

Andra bloggar om: litteratur, böcker, jean-paul sartre

En bok, ett citat - Shop Talk

Boken Shop Talk: A Writer and His Colleagues and Their Work består av samtal mellan Philip Roth och ett antal andra författare. Bland annat samtalar han med Milan Kundera som säger så här:

The stupidity of people comes from having an answer for everything. The wisdom of the novel comes from having a question for everything. [...] it seems to me that all over the world people nowadays prefer to judge rather than to understand, to answer rather than to ask, so that the voice of the novel can hardly be heard over the noisy foolishness of human certainties.

Andra bloggar om: litteratur, böcker

Den gången med hunden

Har läst danska Pia Juuls novellsamling Den gången med hunden, berättelser om vardagligheter av olika slag, men samtidigt med en underton av de stora frågorna. De små historierna är brottstycken och mycket är otydligt och outtalat. Man förstår sällan varken varför eller hur, men detta är ändå mycket intressanta stämningar att befinna sig i. Det känns som att vara inne i berättarens huvud, och det vet man ju att det mesta brukar kännas naturligt på insidan även om det inte alltid utgör ett sammanhang som kan presenteras på ett logiskt sätt.

Att förstå eller inte förstå, det är tydligen inte frågan. Jag har tidigare rivit mitt hår över böcker jag inte har tyckt om för att jag känner att jag inte förstår dem. Teorin om att det är min bristande förståelse som gör att jag inte gillar vissa böcker verkar jag nu måste förkasta, för Pia Juuls noveller kan jag inte heller påstå att jag förstår, men oj, vad jag tycker om dem.

Andra bloggar om: litteratur, böcker

McCarthys Toy Story

Har du länge gått och funderat på hur Toy Story skulle vara om den hade varit skriven av Cormac McCarthy? Nehej, inte det...

Men i alla fall, kolla in på Pocketpocketpocket och se hur det kunde ha varit.

Dr Jekyll and Mr Hyde

Vem har inte hört talas om det här gamla radarparet? Men har man läst boken? Inte hade jag det i alla fall. Men när jag såg att den skulle komma som musikal fick jag lust att gå, och då var det ju läge att ha läst boken som jag hade turen att hitta i bokhyllan.

Jag tänkte mig att det skulle vara en lite lagom lam och fånig gammal historia, så jag började läsa i rent studiesyfte, men den visade sig vara riktig bra. Sköna gamla typer som irrar runt i Londondimman, och förutom att berättelsen var riktigt underhållande belyser den även den klassiska dualiteten mellan gott och ont på ett inlevelsefullt sätt, och såna perspektiv höjer ju alltid läsvärdet.

Min bok var en relativt ny Penguin-utgåva där även ett par andra berättelser av Robert Louis Stevenson fanns med, samt en massa roliga noter, en utfyllig introduktion och ett längre avsnitt med titeln Diagnosing Jekyll. En riktigt intressant bekantskap med skräckgenren som jag inte hade någon vidare kännedom om sedan tidigare.

Nu är det bara att boka biljett.

Andra bloggar om: litteratur, böcker

Inspirerad bokbeställning

Eftersom tomten bara försåg mig med tråkiga mjuka paket i jul har jag nyss skickat in en bokbeställning. En riktig godispåse som jag ser mycket fram emot att få hem:

Charles Bukowski – Factotum
JM Coetzee – Slow Man
Ian MCEwan – On Chesil Beach
John Kennedy Toole – Confederacy of Dunces
Bernard Malamud – The Magic Barrel
Samuel Beckett – Waiting for Godot
Louis-Ferdinand Céline – Journey to the End of the Night
Magda Szabó – The Door
Virginia Woolf – Orlando
Torgny Lindgren – Hummelhonung

Många av de här böckerna har jag blivit nyfiken på genom att läsa om dem på olika bloggar. Ibland har flera rekommenderat samma bok, och i vissa fall jag har dessutom blivit nyfiken på böcker som andra har slaktat. Hittar ni några ni själva har bloggat om i den här listan?

Andra bloggar om: litteratur, böcker

Kulinarisk eller språklig kreativitet?

Även om det här kanske skulle vara någon ny kulinarisk uppfinning så tyckte nog jag att det smakade som alldeles vanlig remouladsås.

American Pastoral

I korthet
American Pastoral börjar med att berättaren Nathan Zuckerman på gamla dagar träffar sin ungdomshjälte Seymour Levov, en kille som gjorde sig känd inte minst genom sina bragder på sportarenorna och som fick smeknamnet the Swede på grund av sin fysiska framtoning. Efter alla år som har gått ger the Swede fortfarande sken av att ha haft ett ovanligt lyckat liv på alla sätt, men Zuckerman känner en viss tveksamhet till om det här verkligen är hela historien, om hans liv inte har innehållit fler nyanser än vad som syns i den perfekta ytan han visar upp.

När Zuckerman senare träffar the Swedes yngre bror på en klassåterträff får han emellertid en annan sida av historien, och det är här huvudberättelsen i American Pastoral tar vid och vi får följa the Swedes liv och människorna han delar det med. Fram växer en bild av helt andra och större dimensioner. The Swede har fått mer än sin beskärda del av svårigheter, vilka dessutom har lett till åter nya problem, som det ju ofta har en förmåga att göra.

Perspektiv och nyanser
Det var lite kort om handlingen, förhoppningsvis utan för många spoilers för dem av er som inte har läst boken. Men det finns förstås mycket mer att säga. Roth har som vanligt en fascinerande förmåga att sätta in saker i perspektiv, inte minst i ett samtidshistoriskt sådant. Han skriver såväl lyriskt och melankoliskt som mycket realistiskt, och ironier, fyndiga ordval och rent av urkomiska situationer gör att det till tider också är rätt underhållande läsning. (För er som har läst den här, var det fler än jag som flinade till av brodern Jerrys hemmagjorda gåva till sin flickvän?)

Engagerande, men något saknas ibland
Roths böcker engagerar. När jag läser American Pastoral bli jag lika nyfiken på vem the Swede är bakom sitt tillsynes perfekta yttre som hans barndomsvän Zuckerman gör, och jag får nästan lika stor lust att skrika på honom såsom hans bror gör när the Swede i ett obetänksamt ögonblick ringer för att söka stöd.

Men jag blir inte riktigt lika engagerad som jag har blivit av vissa andra av Roths böcker. American Pastoral fokuserar något mindre på personerna och deras inre än vissa andra av hans böcker, och just detta är något jag saknar lite här. De stora händelserna och all verklighet runt omkring är visserligen intressanta och högst relevanta, men det är trots allt människor som åstadkommer verkligheterna vi lever i, och det är därför jag alltid tycker det är som mest spännande när man som läsare kommer personerna riktigt nära.

Hur intressant kan Swede Levov bli?
Zuckerman berättar att han först uppfattar Swede Levov som endast yta, men säger sedan att han hade grundligt fel i sitt antagande, något jag inte riktigt förstår. För trots alla prövningar och omskakande händelser som the Swede utsätts för ser jag inga reaktioner som kommer från någonstans under ytan, utan han framstår fortfarande som en rätt ihålig själ. Jag underkänner inte hans lidande, men jag finner det inte särskilt intressant att ta del av som utanförstående, för jag får aldrig någon inblick i en annan personlighet än den som bara fortsätter försöka att se allting i en positiv dager även länge efter att man rimligtvis borde ha fått andra perspektiv. Det känns också aningens märkligt att the Swede efter att ha fått skakat om sin syn på familjevärdena så till den milda grad, skapar en ny familj enligt en modell som verkar vara precis densamma som i första försöket.

Jämförelsevis tycker jag nog The Human Stain är ett strå vassare än American Pastoral. Den har något mer driv i handlingen samtidigt som vi kommer närmare människorna på olika sidor av konflikterna. Jag har nog också lättare för att sympatisera med och bry mig om den långt ifrån perfekta Coleman Silk i The Human Stain än Ken-dockan the Swede som endast i några få fall sträcker sig så långt som till att nästan visa känslor.

I skymundan
Flera av bipersonerna skulle jag gärna ha fått en djupare bekantskap med. Till exempel the Swedes bror Jerry med den kantiga personligheten. Och hur var the Swedes nya fru, hon som han valde att leva med i andra delen av sitt liv, efter alla dessa händelser? Och självklart dottern Merry. Att få se mer ur hennes perspektiv hade varit mycket intressant. Men det är klart, då hade det nog fått bli ytterligare en bok.

Höjdpunkterna är de mänskliga relationerna
De scenerna jag gillar bäst är som alltid hos Roth de som innehåller mycket social interaktion. Skolåterträffen tidigt i berättelsen, mötet med the Swede på en restaurang, och middagen som utgör sista scenen är riktiga höjdare. Människornas mycket olika personligheter står så tydligt fram, och samspelet som sällan är särskilt väloljat är så verklighetstroget, att jag känner att jag deltar som en osynlig gäst och sitter och håller andan av spänning inför vad som kommer att sägas och göras härnäst.Som flera andra av hans böcker skildrar också denna generationskonflikter på ett mycket nyanserat sätt. Hur den uppväxande generation måste förhålla sig till sina föräldrars hopp om att de ska komplettera deras egen drömbild, men också pressen de känner att hantera sina livsval på ett sätt som gör att föräldrarna kan känna trygghet inför barnens framtid.

“Moral Dilemmas and The Human Condition”
I en scen mot slutet befinner sig the Swede med fru på vernissage. Det är deras granne Orcutt som är konstnären och hans målningar beskrivs med orden ”a personal expression of universal themes that include the enduring moral dilemmas which define the human condition”. Swede uthärdar (självklart) vernissagen, men tycker att tavlorna är menlösa och beskrivningen är dravel. Själv tänkte jag, när jag läste de här orden, att det är just så jag tycker man kan beskriva Roths böcker när de är på sitt bästa. Hoppas inte han skulle tycka att det var dravel.

Andra bloggar om: böcker, litteratur, philip roth, american pastoral - intressant.se

Välformulerat av Milan Kundera

Forgetting is a form of death ever present within life.

Hej då, Horace

Alltså nu vet inte jag om jag är kompis med Horace längre. Så här har han tydligen sagt i en intervju i franska Le Monde delvis återgiven i DN:

I Sverige nöjer sig kritikerna med att läsa Philip Roth och Joyce Carol Oates.  För dem är det inkarnationen av stor litteratur. För mig är det ren okunnighet.

Så jag kan tydligen packa ihop mina förhoppningar om att bli lite extra glad så där fram på höstkanten någon gång, när nobelpriset ska delas ut.

Men okej, nobelpris eller ej, så skulle jag gärna vilja veta lite mer om hans syn på Roths författarskap, men mina kunskaper i franska är tyvärr näst intill obefintliga.

Jag återgår till att meka på min bloggpost om American Pastoral, så kan Horace ha så trevligt med Doris.

Tack till Marianne för info.

Något att se fram emot

Har just upptäckt att en av de bästa böckerna jag läste under 2006, Coetzees Disgrace, ska bli film, med ingen mindre än John Malkovich i huvudrollen. Och sånt har ju han gjort bra förut.

Med ljudboken som träningsredskap

Belinda Webb på The Guardian har avgett ett fiffigt nyårslöfte. Hon tänker börja med något hon kallar The Audiobook Diet, vilket innebär att hon avbokar sitt gymkort och lägger pengarna på ljudböcker istället. Dessa tänker hon sedan lyssna till medan hon promenerar. Inte så dumt tänkt det där.

Hon konstaterar dessutom att ljudboken kan hjälpa en att ta sig genom böcker som annars kan kännas lite tunga, eftersom goda uppläsare kan få berättelserna att kännas mer levande. I hennes fall funkade detta utmärkt med Ulysses, och just den är också en av de jag gärna skulle ha fått mig till livs, men känner en viss vånda för att ge mig i kast med.

Ska nog ta en funderare på om man skulle börja med The Audiobook Diet och motionera ute i friska luften istället för att trampa trappmaskin, cykla på träningscykel och springa på löpband, för det bekymrar mig en del att jag förlorar dyrbar lästid här. De har ju bokhållare de där maskinerna, och här om dagen såg jag faktiskt en kvinna på gymmet som ställde upp sin bok och började trampa, men jag har aldrig fattat hur folk får till att läsa samtidigt som de sliter och svettas. Saknar jag månne kvinnlig simultanförmåga?

Andra bloggar om: litteratur, böcker

Läsrapport, fjärde kvartalet -07

Kort rapport med länkar till tidigare bloggposter:

Gabriel García Márquez - Love in the Time of Cholera
Julie Myerson - Sleepwalking
Robin Lippincott - Mr Dalloway
Margaret Atwood - Oryx and Crake
Nadine Gordimer - My Son's Story
Hanne Örstavik - Kallet
Christina Hesselholdt - En trädgård utan slut
Aldous Huxley - Brave New World
Kristín Ómarsdóttir - Här
Vladimir Nabokov - Lolita
Mircea Cartarescu - Nostalgia
Per Petterson - Månen over Porten
Axel Sandemose - En flyktning krysser sitt spor (boken om Jantelagen, bloggpost på gång)
Paul Auster - Oracle Night
Bergljot Hobæk Haff - Den evige jøde
JM Coetzee - Diary of a Bad Year
JM Coetzee - Elizabeth Costello
Philip Roth - American Pastoral (bloggpost på gång)
Selma Lagerlöf - Antikrists mirakler

Andra bloggar om: litteratur, böcker