Inget nytt

Ju mer jag läser, ju mer inser jag att allt redan är sagt.

Bifurka...vadåförnåt?

Som ett apropå till en språkdiskussion på Caveat Lector som har omhandlat allt från meningsinledande och, att och men till bifurkationer, har jag plockat ner min favorit-Berglin från kylskåpsdörren och vederbörligen fotat densamma i syfte att dela med er, kära läsare och ordnördar.

En bok, ett citat - Indignation

...other people's weakness can destroy you just as much as their strength can. Weak people are not harmless. Their weakness can be their strength.

Dagens I-landsproblem, 081022

Har just fått in ett jobb som är så roligt att jag kommer glömma allt annat och bara sitta och jobba, dagtid som kvällstid.

Men då kommer jag ju inte hinna läsa något på flera dagar!

Dagens I-landsproblem, 081021

Känner ingen inspiration för att jobba idag.

Funderar på om jag kan skriva något roligt litet blogginlägg istället, men jag kommer inte på något kul att skriva om heller.

Äsch, jag jobbar väl lite ändå…

ORDagrant

Den som precis som jag tycker att högskoleprovets ORD-del är ren underhållning, har nu möjlighet att göra den här.

En bok, ett citat - Vad ser du nu

Som sagt var detta ingen höjdarbok precis, men något guldkorn gick ju att hitta:

Visserligen vet man aldrig hur något uppfattas av en annan människa, man vet ju aldrig vad som redan ligger i betraktarens öga, men hos en nära vän eller familjemedlem förutsätter man att blicken ska vara någorlunda lik ens egen. Ibland tror jag rent av att det är just en gemensam bild av verkligheten som får de djupa känslomässiga banden mellan människor att uppstå, att det är just denna stumma överenskommelse om vad man ser och upplever som gör människor till familjer, till älskande och vänner. Om alla de transparenta lager som ligger i varje människas blick överensstämmer med någon annans åstadkommer detta en sorts grundläggande trygghet, ett förtroende som gör det möjligt att lita på någon annan, och att våga älska.

Lördagsunderhållning

För den som, i likhet med mig, inte har något vettigare för sig så här en lördagkväll bjuder vi på en liten fundering, inspirerad av en kommentarer till Caveat Lectors fredagsquiz:

smtms i wsh nglsh ws mr lk hbrw

Å va betyder de här då? Å va e poängen?

Pricksäkert

Idag tänkte jag bidra med lite perspektiv i frågan om överdrivet bruk av ellipser (…), dessa tecken som lata och obildade människor använder till förbannelse nu för tiden för att slippa behöva uttrycka sig ordentligt, som vissa säkert skulle formulera det.

Här nedan bjuds två möjligheter att roa sig med att identifiera vilka välrenommerade författare som har åstadkommit dessa texter, fullständigt överhopade med prick-prick-prick:

The Dying Animal blir film

Jag måste ha varit väldigt, väldigt, väldigt snäll i år. För inte nog med att jultomten redan har kommit en gång i form av en ny Roth-bok, han kommer en gång till! The Dying Animal, som jag nyss nämnde i inlägget om Yeats har nämligen blivit film, och den kommer på bio om bara några veckor! Filmen har fått titeln Elegy, ett vackert ord som på alla sätt gör berättelsen heder.

The Dying Animal var den första Roth-boken jag läste. Den fascinerade mig på så många sätt, och den blev min ingång till ett författarskap som har gett mig fler stora läsupplevelser än något annat. Efter att ha sett trailern kan jag knappt bärga mig tills filmen kommer på bio.

Vad är grejen med Winterson?

Winterson, Jeanette Winterson… Ett författarnamn man har hört lite varstans på senare åren. Något med apelsiner, och något med fyrvaktande har jag för mig att det oftast handlar om. Råkade komma över en bok av Winterson på en secondhandförsäljning och plockade med mig den. Ett bra tillfälle att ta reda på om denna författare skulle vara något för mig. En smakprovsbok, kort och händig. The Passion.

Det var bra att den var kort, för den visade sig inte falla mig i smaken. The Passion är en tvådelad berättelse från napoleontiden, som utspelar sig dels i den store härförarens fotspår och dels i Venedig. Så småningom vävs dessa två historier samman, och vederbörlig dramatik uppstår.

Men jag sitter kvar med en marshmallowsaktig känsla av att det saknas något. Historien känns som ett underhållande litet äventyr för vuxna, med total avsaknad av mål och mening.

Säg mig ni som vet, har jag råkat läsa fel bok? Är apelsinerna eller fyrvaktandet bättre? Och varför? Vad är grejen med Winterson?

USA:s nästa president gillar Hemingway

Eftersom jag har ett lite speciellt förhållande till Hemingway, tyckte jag det var intressant att läsa i Los Angeles Times att såväl John McCain som Barack Obama räknar For Whom the Bell Tolls bland sina favoritböcker. Nu är det ju svårt att veta om det handlar om genuint intresse eller om det hela är en imagegrej, men i Why Courage Matters ger i alla fall McCain prov på sina reflektioner kring den store amerikanske författaren:

Courage must be conscientious of duty if it is to claim the distinction of being the first, indispensible virtue. It is much more than mental toughness or ”grace under pressure”, as Hemingway defined it. For years I thought it was. And when asked for a definition of courage, I usually quoted Hemingway’s response. But I learned that people who cry out in despair, who are seized by mortal terror, can still act heroically. Although courageous people often appear to act gracefully under pressure, and their dignified, disciplined behavior produces some of the most lasting images in fiction and history, it isn’t grace that proclaims their courage, but their decision to face the pressure at all, and face it for reasons greater than simply to prove to themselves or others that they could do it with aplomb.

Sailing to Byzantium

That is no country for old men. The young
In one another's arms, birds in the trees
- Those dying generations - at their song,
The salmon-falls, the mackerel-crowded seas,
Fish, flesh, or fowl, commend all summer long
Whatever is begotten, born, and dies.
Caught in that sensual music all neglect
Monuments of unageing intellect.

An aged man is but a paltry thing,
A tattered coat upon a stick, unless
Soul clap its hands and sing, and louder sing
For every tatter in its mortal dress,
Nor is there singing school but studying
Monuments of its own magnificence;
And therefore I have sailed the seas and come
To the holy city of Byzantium.

O sages standing in God's holy fire
As in the gold mosaic of a wall,
Come from the holy fire, perne in a gyre,
And be the singing-masters of my soul.
Consume my heart away; sick with desire
And fastened to a dying animal
It knows not what it is; and gather me
Into the artifice of eternity.









Once out of nature I shall never take
My bodily form from any natural thing,
But such a form as Grecian goldsmiths make
Of hammered gold and gold enamelling
To keep a drowsy Emperor awake;
Or set upon a golden bough to sing
To lords and ladies of Byzantium
Of what is past, or passing, or to come.

- William Butler Yeats

(Följ länkarna till två läsvärda böcker.)

Ögonen som ser

Tanken var riktigt god. En berättelse med fyra röster, en bok där huvudpersonen aldrig själv kom till tals, utan skulle framträda för läsaren genom fyra olika närstående personers perspektiv. Det är spännande det här med hur olika människors verkligheter kan förtona sig, tycker jag.

Men tyvärr så var det endast tanken som var god. Utförandet lyckades mindre bra. De fyra olika delberättelserna var olika till innehåll, men lika i form ner i minsta detalj. Halvengagerat, halvdystert, lite lätt distanserat psykologiserande i ett för min smak överdrivet poetiskt språk. Och detta hade de gemensamt, dessa fyra berättare som representerade båda könen, tre olika generationer och två uppväxtländer. Inte lätt att leva sig in i som läsare.

Boken är skriven av Cilla Naumann och heter Vad ser du nu? Den skulle lugnt kunna haft undertiteln Det samma hela tiden.

Så gick det med det

För den som måtte vara orolig på mina vägnar efter tillkännagivandet av årets Nobelpris i litteratur kan jag lugna er med att jag inte är lika ledsen som förra året. Man får ju vara lite realist och inse att Horace nog menade det där han sa om amerikansk litteratur, något han dessutom hade sagt redan i ett annat sammanhang långt tidigare.

Säkert en bra författare den där fransmannen också. Jag känner inte alls till honom, men tycker just idag bara det är synd att karln inte ens har ett namn man kunde ha lite kul med, som förra årets vinnare, Couldn’t care Less-ing.

I väntan på Horace

Medan vi väntar på att Horace klockan tretton prick ska titta ut ur sin lucka och meddela världen vilken författare ”alla” ska läsa och prata om det kommande året, tar vi en repris på förra årets pausfågel:

Monstrous that all the world’s suffering is good to me inasmuch as it’s grist to my mill – that all I can do, when confronted with anyone’s story, is to wish to turn it into material, but if that’s the way one is possessed, that is the way one is possessed. There’s a demonic side to this business that the Nobel Prize committee doesn’t talk much about. It would be nice, particularly in the presence of the needy, to have pure disinterested motives like everybody else, but, alas, that isn’t the job. The only patient being treated by the writer is himself.
- The Anatomy Lesson, Philip Roth

Välformulerat av Marina Tsvetaeva

No one has ever stepped twice into the same river.
But did anyone ever step twice into the same book?

Jag är redo

Nu är det ju inte speciellt mycket som tyder på att jag ska komma att bli särskilt glad vid tillkännagivandet av årets Nobelpris i litteratur. Men tänk om… Om det mot all förmodan ändå skulle visa sig att min favorit bland amerikanska författare tar hem detta pris så har jag gjort lite förberedelser.

Jag har satsat en slant hos Ladbrokes:

Jag har lagt in en beställning hos nätbokhandeln:

Författare: Titel
ROTH, PHILIP: SABBATH'S THEATER
ROTH, PHILIP: THE COUNTERLIFE
ROTH, PHILIP: OPERATION SHYL OCK

Dessutom har jag plockat fram en bok att läsa medan jag väntar. Vad känns väl mer rätt att läsa just nu än The Plot against America?

Horace om amerikansk litteratur

Nu börjar jag allvarligt undra om Svenska Dagbladet-redaktionen läser min blogg. I går, en stund efter att jag hade lagt ut inlägget om Nobelpriset och nämnt Ladbrokes, dök det upp en liten blänkare på SvD om årets möjligheter att spela på litteraturpriset på just Ladbrokes.

Och nu kring lunch har det kommit en ny huvudnyhet på SvD:s hemsida som handlar om den mycket intressanta åsiktsutväxlingen mellan Horace Engdal och amerikanska litteaturföreträdare som Marianne länkade till i en kommentar till samma bloggpost här i morse.

Nej då, skämt åsido, jag ska demontera mitt storhetsvansinne. Men läs för all del nobelprisdiskussionen, på CNN och i SvD. Det hela är mycket intressant.