Döda vita män badar inte på Carne Beach

För att komma till Carne Beach får man färdas på vägar som ibland knappt rymmer en bil i bredden och ligger som försänkta ett par meter ner i den helgröna terrängen. Har man väl vågat ge sig ut på en sådan utflykt, och dessutom kommit relativt oskadd ifrån oväntade möten, belönas man tillslut med att få tillbringa dagen på en magnifik strand.

Men vattnet är kallt där ute i Atlanten.

Så för att inte frysa ihjäl redan under semesterns första dagar behöver man strandlektyr, i mitt fall var det Johan Hakelius Döda vita män.

Hakelius skriver om excentriska engelsmän. Bland annat skriver han om James Lees-Milne som i egenskap av sekreterare för National Trusts lantgodskommitté ”ansvarade för att, på en knapp budget, ta sig till en mängd olika gods och lantegendomar runt om i England och charma ägarna att skänka det de hade till National Trust” (vilket är en stiftelse med syfte att bevara gamla byggnader och natursköna delar av England, Wales och Nordirland). Måste ha varit en oerhört charmig person, den där Lees-Milne, som åstadkom sådana storverk med sin charm.

Berättelser om excentriska engelsmän innehåller förstås per definition ett generöst mått av fyndiga historier, som t.ex. denna där man direkt ser bilder från nyårsaftonsfilmen Grevinnan och betjänten för sin inre syn:

I november 1942 inspekterar Lees-Milne ett större hus i London som lämnats till stiftelsen. Han visas runt av en äldre betjänt som är berusad och snyftar i sorg över sin döda matmor. Lees-Milne känner igen honom: 

Han hade varit fyrtiotvå år med mrs Greville, som han var uppriktigt fäst vid. Han var alltid berusad under hennes stora middagar. En gång rafsade hon ner en lapp till honom på sitt silverblock: ”Du är full. Lämna omedelbart rummet.” Han svajade nedför matsalsbordet och gav lappen till sir John Simon.

Och det är först när jag lämnar stranden som jag upptäcker en skylt som talar om att Carne Beach ägs av just National Trust.

Undrar om det var Lees-Milne som lyckades förhandla hem denna underbara strand till National Trust, och hur det i så fall gick till.

Jamaica Inn (3) - Lover's Lane

Mary was no hypocrite; she was bred to the soil, and she had lived too long with birds and beasts, had watched them mate, and bear their young, and die. There was precious little romance in nature, and she would not look for it in her own life. She had seen the girls at home walk with the village lads; and there would be a holding of hands, and blushing and confusion, and long-drawn sighs, and a gazing at the moonlight on the water. Mary would see them wander down the grass lane at the back of the farm – Lover’s Lane they called it, though the older men had a better word for it than that – and the lad would have his arm round the waist of his girl, and she with her head on his shoulder.
Kap 9, sidan 136

Bilden är dock inte från Cornwall, utan från Ellesmere i Shropshire, tagen förra sommaren.

Långsökt: Watership Down

Dags att införa en ny kategori. Det händer ju faktiskt, fast man har bestämt sig för att endast blogga ”där litteratur möter verklighet”, att man får ett litet infall att blogga om något som kanske inte har så oerhört stark koppling till litteratur. Men någon liten svag association kan man ju i regeln hitta om man letar riktigt ordentligt, och dessa inlägg kommer hädanefter att hamna under kategorin ”Långsökt”.

Det första exemplet på långsökeri blir den här lilla krabaten som bodde i sommarhusträdgården.

Den brukade komma fram på morgonen, knatade runt lite för att välja ut en lagom fräsch och fin liten växtlighet att tugga i sig, och satt sedan och putsade sig och njöt av utsikten i sin/vår oerhört brant sluttande trädgård (vilken endast kunde beträdas utan fara för liv och hälsa av varelser med fyra ben och lägre tyngdpunkt än homo sapiens) medan den antagligen funderade på vad dagen skulle ge (eller vad den skulle äta till lunch).

Och som rubriken avslöjar så var det alltså Watership Down av Richard Adams som mina tankar gick till. En bok som jag faktiskt måste skämmas att säga att jag fortfarande inte har läst, fast jag förra gången jag hade regelbundna träffar med en sån där liten långörad figur tänkte att jag förstås skulle läsa. Fast filmen har jag i alla fall sett sedan dess. Och boken väntar i hyllan.

Sommarhusbokhyllefynd

Bokhyllan i första sommarhuset var precis som en sommarhusbokhylla ska vara. Fyra hyllplan fulla med varierad litteratur i pocketformat, huvuddelen med några år på nacken, men därmed fanns det också automatiskt ett antal klassiker och halvklassiker. Faktiskt kan man säga att bokhyllan på något sätt var en spegling av huset i sig; inte prålig, fin och modern, men praktisk och innehållande i princip allt man kan tänkas behöva. På sitt sätt charmig. Och engelsk. Känslan jag fick när jag först kom in i sommarhuset var att ”Här har jag tillbringat sommarsemestrar som barn”, men det har jag förstås inte, det var första gången jag satte min fot där. Underlig känsla.

En bokhylla med självaktning bör, när den befinner sig i Cornwall, innehålla ett antal av cornwallförfattaren Daphne Du Mauriers böcker, vilket denna gjorde. Fina gamla Penguinar var det också, som jag är så förtjust i (se kategorin Penguin Style).

Vid en noggrann bokryggsläsning hittade jag också denna:

Någon som minns serien som gick på tv för ett antal år sedan? Rätt nedtonad och med en ibland nästan spöklik känsla som utnyttjar landskapet i Cornwall till fullo, samt med vacker och mycket passande musik av Nigel Hess (som han faktiskt fick pris för).

Förhoppningsvis är tv-serien lika bra som mitt minne säger mig att den var, för jag har alldeles nyss beställt alla fem säsonger på DVD för att kunna drömma mig tillbaka till Cornwall i höstmörkret.

Jamica Inn (2) – Dozmary

There were men who lived near by, under the very shadow of the tors, who had known no other country but moorland, marsh and granite; one who had come walking without a lantern from the Crowdy Marsh beyond Roughtor, taking Brown Willy in his stride; another came from Cheesewring, and sat now with his face in a mug of ale, his boots on a table, side by side with the poor half-witted fellow who had stumbled up the lane from Dozmary.

Kap 4, sidan 43

Här är alltså vägen där han kom snubblande. Dock såg antagligen vägskylten annorlunda ut på den tiden, om det ens fanns någon.

Förutom att vara hemort för denna korkskalle, har Dozmary även en mer ärofylld plats i historien. Dozmary Pool har nämligen en central plats i legenden om Kung Arthur och svärdet Excalibur, vilket den intresserade kan läsa mer om på Wikipedia.

Jamaica Inn (1)

Ahead of her, on the crest, and to the left, was some sort of a building, standing back from the road. She could see tall chimneys, murky dim in the darkness. There was no other house, no other cottage. If this was Jamaica [Inn], it stood alone in glory, foursquare to the winds.
Kap 1, sidan 14

Citatet är från Daphne Du Mauriers Jamaica Inn, en mystiskt spännande berättelse om den unga Mary Yellan som efter att båda föräldrarna har dött reser upp från det sydligaste Cornwall för att bo hos sin moster och hennes man, innehavaren av Jamaica Inn, som ligger mitt uppe på den ödslige Bodmin Moor.

Boken är särskilt rolig att läsa om man känner till eller är intresserad av Cornwall, då berättelsen använder sig av massor av verkliga platser och geografiska namn. ”Jamaica Inn i text och bild” kommer därför att bli en liten bloggserie där jag plockar ut citat ur boken som får illustreras av bilder av de platser jag har besökt.

Montacute – John Cowper Powys

På väg västerut från Sherborne dyker det efter cirka tjugofem minuters bilfärd, strax över gränsen mot Somerset, upp en skylt som visar vägen mot Montacute. Har man läst John Cowper Powys självbiografi blir man genast nyfiken på att se den lilla byn där hans familj bodde och där han, till skillnad från på skolan i Sherborne, tyckte livet var alldeles förträffligt. Tillsammans med sin bror Littleton, som också gick i Sherborneskolan, gjorde han sig ibland stora ansträngningar för att för en kort stund kunna få insupa hembyns och hemmets atmosfär.

Vi hade upptäckt att det vissa söndagseftermiddagar under sommarterminen faktiskt gick att springa hem till Montacute över eftermiddagen! Detta presterade vi mellan den dagliga skolmiddagen, som var över före två, och det dagliga skolteet, som inte började förrän klockan sex. Drygt tre mil – en och en halv i vardera riktningen – bar oss våra ben i hemlängtan dessa gånger, springande eller gående, medan kullarna som skilde oss från hemmet höjde sig och sänkte sig!

Anledningen till att familjen Powys bodde just i Montacute var att fadern under åren 1885 till 1918 var kyrkoherde i St Catherine’s Church i Montacute.

Som den litteraturist man är beger man sig därför förstås genast in i kyrkan för att finna bevis för detta.

Och relativt snabbt hittar man precis vad man letar efter, en tavla med lista över tidigare kyrkoherdar.

Så mycket mer tid hade jag inte till förfogande i Montacute denna gång, då det hela var en spontan avstickare på resan ner mot Cornwall, och ytterligare ett stopp med litterär anknytning dessutom var planerat på vägen. En sista sväng genom den lilla byn, innan kosan återigen styrdes mot större vägar, visade att Montacute nog till stor del ser ut som på Powys tid, dock med undantag av vissa tekniska framsteg.

Sherborne – John Cowper Powys och Thomas Hardy

Sherborne är en liten stad i Dorset som har så många fina gamla byggnader och i största allmänhet är så välskött att man ibland har svårt att tro sina ögon när man vandrar runt och tittar. Till kuriosan om Sherborne hör det faktum att en relativt stor del av stadens invånare (30-40 % enligt olika källor) är pensionärer, och kanske är detta överskott av människor med gott om tid anledningen till att staden get ett sådant välkammat intryck. 

Ett litet urval av stadens alla välmålade dörrar och välskötta blommor:

Urinvånare i stilenligt fordon

Sherborne Abbey

Mitt i staden, intill den storslagna Sherborne Abbey, ligger Sherborne Internatskola. Skolan har funnits ända sedan 1550-talet och bland alla dess sedermera på olika sätt berömda elever återfinns författaren John Cowper Powys, som enligt hans självbiografi misstrivdes rätt rejält på detta läroverk. (Ytterligare två korta blogginlägg om författaren återfinns genom att klicka på kategorin ’John Cowper Powys’.)

Sherborne School

Ytterligare en författare med koppling till staden är Thomas Hardy som baserade sin fiktiva Sherton Abbas på verklighetens Sherborne. Hur det förhöll sig med genomsnittsåldern i Sherborne på Hardys tid har jag däremot inte lyckats ta reda på, så om staden gav ett lika välputsat intryck på hans tid kan man bara spekulera i.

Tillbaka

Efter sjutton dagar i England med i snitt hundra foton per dag finns det nu äntligen underlag för lite bloggande i tiden framöver. Det formligen kryllar ju av litterära referenser där i krokarna, och utöver de i förväg planerade snubblade jag även över flera stycken av ren tur.

Bloggtakten lär dock påverkas av hur mycket mina kunder tycker jag behöver jobba, och tyvärr, eller hur man nu ska se det, verkar många redan tycka att det är dags att pilla sanden ur naveln och börja producera saker och ting. Medan jag tar hand om några av dem får ni hålla tillgodo med Shaun som sitter och ser skyldig ut. Jag undrade just varför ölen tog slut så fort…